Bråttom

Ungefär samtidigt som de två artiklarna i NSD skriver Kirunatidningen med rubriken Stadshuset hotat på sikt om LKAB satsar på ny nivå. Möjligen kom denna artikel först, och det nämns också att Kirunatidningen skrivit om ämnet i oktober 2003, något som dock gått mig förbi. Här kan man läsa hur bråttom det är. Redan 2008 kommer järnvägen och E10 att påverkas. Det påpekas också att E10 byggdes klart 2002 för 50 miljoner. En alldelens ny väg kommer alltså mycket snart att vara oanvändbar. Hur är det möjligt att Vägverket ej varit informerade? Ett enormt slöseri med skattepengar, vilket också uppmärksammas i senare artiklar. Överhuvudtaget är det svårt att förstå att LKAB endast fem år i förväg informerar allmänheten (och Vägverket) om vad som är på väg att hända. Man måste väl ändå ha känt till en längre tid att det kunde utveckla sig så här.

NSD följer upp

Två dagar efter den första artikeln i NSD kommer en uppföljare med rubriken Staden måste byta skepnad. Vilket väl kan stämma in på en stad som ska rivas. Artikeln inleds med LKABs planer sprider framtidsförhoppning i Kiruna. Överhuvudtaget är artikeln väldigt optimistisk. Här framför Kenneth Stålnacke att han inte är bekymrad över att en del av Kiruna stad kan tvingas begravas. Här har vi alltså ett kommunalråd som säger att han inte är bekymrad över att hans stad begravs! Man kan undra vad som krävs för att Kenneth Stålnacke ska bli bekymrad. Han fortsätter med att ställa frågan Vad är alternativet? En återkommande fråga. Tyvärr verkar det som att Stålnacke och andra makthavare inte aktivt sökt efter alternativ, förutom nedläggning av gruvan. Det borde vara ett kommunalråds plikt att söka alla tänkbara alternativ till att hans stad rivs, men tydligen inte. Han säger även att det är spännande att få vara med och forma Kirunas framtid. Vilken lek med ord. Vad han egentligen säger är att det är spännande att få vara med och riva Kiruna.

I artikeln ställs även frågan vem som ska betala. Men inga svar ges från LKAB eller Näringsdepartementet. Stålnacke säger att han har svårt att se att kommunen ska bära några större kostnader. Är det inte självklart att kommunen inte ska betala någonting alls? Ett vinstdrivande aktiebolag river en stad. Självklart ska bolaget betala, eller ägaren staten.

Man får även veta att kommunen fick information om LKABs planer sent 2003 och att man börjat planeringsarbetet och arbetet med en ny översiktsplan. En kommun med usla finanser sätter alltså igång med att spendera pengar utan att veta om man får ersättning för sina kostnader. Varför har inte kommunen ställt krav på ersättning från LKAB för alla sina merkostnader?

Den första tidningsartikeln

Torsdagen den 26 februari 2004 publicerar Norrländska socialdemokraten (NSD) en artikel med rubriken Ingenting är heligt - Både stadshuset och kyrkan får ge vika när brytningen går djupare. Dagen innan hade LKAB presenterat en karta som bland annat visar hur rasriskområdet breder ut sig med tiden. Gränslinjer för tre tidpunkter visas, och följande delar av staden berörs:

• 2013. Järnvägen, E10, Hjalmar-Lundbohmsgården, Bolagshotellet, Ullspiran, ...
• 2023. Stadshuset, brandstationen, Bolagsskolan, Hjalmar-Lundbohmsskolan,...
• 2033. Kyrkan, Sjukhuset,...

Det här var första gången jag såg saken nämnas i medierna, och första gången jag överhuvudtaget blev varse LKABs planer och deras påverkan på staden. Vidden av det hela är enorm. De områden och byggnader som berörs är de som utgör staden. Stora delar av övriga Kiruna är bostadsområden och/eller relativt nybyggda. I artikeln påpekar LKAB att allting är uppskattningar. Alltså skulle allt detta kunna vara borta inom 20-30 års tid. Hur blev det så här? Vad kan göras?

Redan nu för LKABs VD Martin Ivert fram en synpunkt som går igen många gånger senare: Vad är alternativet? Att släcka lampan och gå hem? Det finns alltså bara två alternativ: Att riva staden, eller att stänga LKAB. Det resonemanget håller inte eftersom det bygger på att alla andra alternativ är omöjliga, något som det är upp till LKAB att bevisa och som jag aldrig sett ens antydan till bevis för. Som exempel kan vi ta följande två alternativ:

1. Man bryter andra delar av malmkroppen för att minimera rasriskområdet.
2. Man använder andra brytningsmetoder för att minimera rasriskområdet.
   

Varför finns det ingen utredning av dessa två, och andra tänkbara alternativ?

Överhuvudtaget ger artikeln intrycket av att alla inblandade redan bestämt sig för hur man ska hantera frågan. Både den gamla och den nya politiska ledningen har poängterat att man ser positivt på att det sker en utveckling, säger kommunens administrative chef Ann-Catrin Fredriksson. Utveckling? Hur kan man kalla det för utveckling att en stad rivs? Och varför uttalar sig en tjänsteman om en fråga som i allra högsta grad är politisk? Men kanske vill man ge sken av att vi står inför ett fullbordat faktum och det som återstår är att reda ut några detaljer.

Redan nu bestäms också ordval. Martin Ivert säger att Det går att plocka ner byggnaderna och flytta dem. Det är alltså frågan om en flytt av staden. Visst, det går att flytta byggnaderna. Anta att vi begränsar oss till historiska och speciella byggnader. Då handlar det åtminstone om att flytta Hjalmar-Lundbohmsgården, Bolagshotellet, Stadshuset, Kyrkan, ett stort antal unika trähus från tidigt 1900-tal. Vad kommer det att kosta? Vem ska betala det? Sedan har alla dessa historiska byggnader arkitektur och placering anpassade efter omgivningen. Vart ska husen flyttas så att de passar in? Vad gäller kostnadsfrågan så säger även Martin Ivert att det här löser vi i god samverkan. Eftersom kommunen inte har några ekonomiska resurser, måste han mena att LKAB, ett vinstdrivande aktiebolag, kan spendera enorma summor på att flytta hus. Helt orealistiskt. Nej, i slutändan kommer det här inte att handla om att flytta någonting, utan att riva, Riva, RIVA. Möjligen flyttar man Kyrkan, men den kommer nog att förlora sin charm när den tas bort från sin nuvarande harmoniska placering.